Elias klappar mig å kinden flera gånger när vi ligger ansikte mot ansikte och myser och pratar lite ♥ Så härligt. Men tankarna bara flödar i huvudet på mig. Kärlek, men också rädslan för framtiden.

När han tittar på mig. Ler och ger ifrån sig ett litet ljud..

Kan inte beskriva hur mycket jag älskar min son... Han har tagit plats i hela mitt hjärta, nästan så att det knappt finns plats för något annat.. Så mycket betyder han för mig.... Utan honom skulle jag inte kunna leva. Det är för honom jag kämpar. Jag gör allt för hans skull.. Allt. Jag vill inte att han ska växa upp som jag..

Utan sin riktiga pappa. Det tar på psyket.. Som tur så träffade min mamma en ny man ganska direkt, som är pappa till mina syskon men även för mig.. Han har varit min pappa i all evighet och kommer alltid att vara. Men i hela mitt liv så har det endå känts tomt utan min riktiga pappa. Att berätta för kompisar och lärare som undrar, eftersom att jag inte är lik pappan som jag växt upp med på något sätt men som jag endå kallar pappa. Då frågar dom ju såklart.. Och det är jobbigt att behöva säga. Det kommer alltid vara en klump i magen. Därför tänker jag inte låta det bli så. Men..

Just nu känns det svårt. Jobbigt. Allt det där.... Det kommer motgångar, det är inget snack om saken. Men det är jobbigt. I det här så tänker jag inte på mig själv. Jag tänker på Elias. Han ska inte behöva ha det svårt. Som jag. Vi ska inte ta ifrån honom det han älskar mest av allt. Mamma och pappa, sin familj. Han ska inte behöva drabbas. För jag älskar honom. Och jag kommer alltid att göra allt för honom.

Idag är det mors dag. Han gör verkligen min dag.